Såhär kan det gå när inte haspen är på

God förmiddag, medmänniskor!

Trots att bloggning kändes som ett snabbt övergående fenomen har det ändå klamrat sig fast under en stor del av vårat älskade tvåtusental. Och även fast mina åsikter om bloggar, och människorna i dom, inte har varit mer än ett råbarkat hat mot Blondinbella och blandade känslor för bröderna Schulman, så bestämde jag mig för att prova mig på att sköta en blogg.

Det började med att jag läste Olles och Johans blogg och tänkte: "Fan, grabbarna kan ju verkligen få igång nånting". Dom drev friskt med sig själva och sin omgivning och valde som ambition att nå upp till Alex Schulman- och Blondinbella-status som dom mest besökta bloggarna i Sverige (en ambition som utan en smula självdistans och en glimt i ögat skulle vara ungefär som att sträva efter att ha den grovast infekterade varbölden i distriktet). Men tack vare grabbarnas inriktning på det hela så funkar det väldigt bra!

Ett par dagar efter att jag börjat läsa dom två ovan nämnda bloggarna, så såg jag att en annan man hade anslutit sig till brödraskapet; Kalle. Jag kände till Kalles goda kunskaper inom skrivandet sen tidigare, och följde hans första två-tre inlägg med ett leende på läpparna.

Så jag kände att jag var tvungen att gratulera Kalle till den trevliga bloggen som han hade knatat ihop, och i samband med detta gratulerande så frågade han mig om inte jag också skulle ansluta mig till det bloggande brödraskapet. Jag sa att det skulle vara trevligt, men eftersom att jag ville ta en lugn approach till det hela och inte verka för framfusig med mina förfrågningar så tog jag det lugnt och sa: "Kanske". Men sen så träffade jag Kalle på Church Street (ytterst trevlig restaurang med cowboy-tema, beläget nästan mitt i Gävle) igår kväll, och han frågade än en gång om jag inte skulle ta och joina brödraskapet. Och då sa jag (med diverse förfriskningar innanför överrocken) att jag vänligt men bestämt accepterade denna förfrågan, men att jag ville att han skulle ta detta med Olle och Johan först.

Sagt och gjort, Kalle tog sig direkt från Church Street, hem till Olle och Johan (Johan är på besök i detta område för tillfället, då han annars bor i Oskarshamn) och tog upp ämnet med dom.
Dom accepterade, och idag skriver jag mitt första inlägg som del av brödraskapet.


Hur känner jag då Olle, Johan och Kalle?

Olle var grabben med bondgården när jag var liten! När man kom till Olles familjs bondgård (eller fäbod eller nåt sånt, har ingen koll på farmen-lingot) så fick man uppleva det som våra förfäder upplevde som barn. Man fick klappa kossor, baka pinnbröd och bete sig gammaldags i största allmänhet!
Ett gammalt minne jag har av Olle är att han och Johanns Kuremyr stal min Bayern München-mössa när jag gick i 5:an och dom gick i 6:an, och det hela resulterade i att jag brottade ner Olle och han började gråta.

Johan är en nyare bekantskap, jag lärde känna honom via hans amatör-lokalradio som var en ren fröjd att lyssna på. Mitt intresse för radion ledde till att vi började diskutera på MSN, och vi blev vänner. Och som en god vän till resten av medlemmarna i bandet jag spelar i, och som en välmeriterad basist, så är han ganska högt upp på listan över önskade basister i bandet!

Kalle var kolikbarnet på föräldragruppen när vi var spädbarn, killen som stötte på kassörskan på McDonalds när vi var 10 år gamla, killen som bjöd på mackor med sylt när man hjälpt honom i GTA3, killen som står för 50% av den konstnärliga installationen: "Ghetto Storvik", killen som är en av dom musikaliska motorerna i Storviks enda dansband! En störtskön kille helt enkelt.


Och jag, jag är Viktor Bergström, sångare och gitarrist i bandet Argos Action (Med en vinst i den lokala musiktävlingen Local Heroes som största merit) och student på Restaurangskolan i Bessemergymnasiet, Sandviken. Ni kommer antagligen lära känna mig mer i fortsättningen!

Nog sagt!


P.S. Jag bör lägga till att det finns en medlem till i WC-gänget som jag inte fick höra talas om förrän nu! Robin var namnet! Hälsa på där!