Kristina Bergström

Det är dags att sluta läsa min blogg. Vakna upp och dofta på blommorna!

Amputering

Det är läskigt. Tisdag den 6:e oktober är jag inte längre den hela människa som jag en gång varit. En kroppsdel kommer att tas bort. Jag kommer gå med förband i flera dagar och kommer få sy stygn och allting. Jag har gjort det förut, men jag är fan ta mig rädd.

Jag ÄR en bitter jävel som sett alldeles för mycket i mitt liv.

Men dig tycker jag om iallafall. Det vet du.

Jag blir irriterad på mig själv

Hur kan en blogg som jag aldrig uppdaterar snitta åtta besökare om dagen? Det är nästan löjligt. Och jag lovar hela tiden att jag ska börja uppdatera bloggen men jag gör det aldrig.

Kommer kanske igång snart. Eller så inte. Men idag kan jag iallafall säga en sak - Jag är sugen på Tsatziki. Och vitlöksbröd. Och något annat med fem kilo vitlök i.


Har just också kommit på att Wolfmother är helt underbart bra. Visste det innan dock, men har dunkat deras debutalbum i nån vecka nu. Snuskigt, löjligt bra.

The Lord Works in Mysterious Ways

- Vem vet när våra vägar möts igen

- Haha, säg inte så, det gör ont i mig

- Ja, i mig med. Men så är det. Men ja, du är en av dom jag kommer saknar allra mest från Sandviken

- Det värmer :)

- Men vi hörs och ses! Godnatt bästa VB :)

- Förhoppningsvis. Godnatt :)

:)

Ser på Notting Hill och gråter. Julia Roberts. Vilket jävla leende hon har.

"Jag läser din blogg varje dag"

Det fick jag höra igår. Två gånger. Det är ju nästan så man skäms över hur dåligt jag uppdaterar denna blogg, men det kan bli ändring på det här faktiskt. Jag är sugen på att ta upp det hela igen. Men skrivkrampen slog mig så fort jag började högskolan och all inspiration har gått åt till det. Idag måste jag dock skriva ett arbete på två a4-or men har extrem skrivkramp och kan inte få ut ett enda ord.

Jag skulle kunna skriva något pretentiöst skit som vissa av dom på kursen gör. Såna där texter där man trycker in alla klyschor man möjligtvis kan komma på i en enda text.
Tur att ingen i min responsgrupp är sån. Annars hade det varit jobbigt.

Jag tänker iallafall aldrig skriva något som jag inte står för.

Get it on, bang the gong, get it on!

Well you're dirty and sweet, clad in black

Don't look back and I love you

You're dirty and sweet, oh yeah

Well you're slim and you're weak

You've got the teeth of a hydra upon you

You're dirty sweet and you're my girl.

T.Rex. Fett soft. A yeee. Dricker öl. Lovar att jag ska börja blogga igen. Snart.

Det är så många besökare

På den här bloggen att jag nästan skäms över att jag aldrig uppdaterar den. Trots att jag är ledig 6,5 dagar i veckan!

Helgen. Har varit intressant! Tog mig aldrig till Z:s - enligt säkra uppgifter - assköna födelsedagsfest, men klarade mig ändå med det jag hade!
Det är nästan så jag funderar på att dricka lite öl bara för att bli sådär mysig som jag blir.


Standarden är låg nu. På inläggen alltså. Annars så är den i regel hög.

Skolarbete

Ok, jag tänker göra detta för första gången sedan jag började högskolan. Jag ska lägga upp ett av mina arbeten. Dels för att jag tycker det blev jäkligt bra och kanske lite för att Robin ska få läsa den, då jag inte kommer arbeta i våran responsgrupp på tisdag!


I förhand så vill jag konstatera att texten inte på något sätt är självbiografisk.

OCH texten är skriven i Word med 1,5 punkters radavstånd och 12-punkters Times New Roman. Så det ser skumt ut här på bloggen, men det är som det är...


SKOLGÅRDEN


- Kolla! Kolla vad vacker hon är!
Karter kom fram till mig, dock med ögonen fixerade på den rödhåriga flickan på andra sidan skolgården.
- Hon är fan en ängel. Helt perfekt!
Och jag kunde inte annat än att hålla med. Hennes röda hårsvall sträckte sig strax nedanför korsryggen där en perfekt svankad rygg tog vid och slutade vid en utsökt formad bakdel. Och när hon vände sig om så svär jag på att jag på det avståndet kunde se hennes ögonfärg under luggen. Stålblå. Karter hade rätt, för en pojke i vår ålder så var hon en ängel.
- Jag ska gå fram och prata med henne
Knappt han jag svara innan Karter med bestämda kliv stegade dom dryga tvåhundra metrarna mot flickan. Jag visste att det inte var någon bra idé. Karter var en burdus man med en något skrämmande framtoning. Han hade levt dom första tio åren av sitt liv i Landskrona och skånskan lös fortfarande igenom när han talade. Hans utseende var ganska skrämmande det med. Under den mörka måssiluetten han hade till ögonbryn plitade två små grådassiga ögon fram. Kinderna liknade äpplen både till färg och form och munnen var liten men dolde skolans största uppsättning framtänder. Han var inte känd för att ta det lugnt när han såg en flicka han ville ha heller. Därav min oro.
Nu hade han hunnit över cykelställen och var nästan framme vid den stackars flickan, som hade bytt ställning och stod lutad mot bollplanket som separerade sandlådan från resten av skolgården. Flickan upptäckte Karter och ägnade honom några oroliga blickar medan han tog dom sista fem metrarna i fyra steg. Nu skyndade jag mig efter, det här kunde jag inte missa.
- Hej. Jag ser att du har fräknar. Men jag tycker du är söt ändå.
Flickan tittade upp under luggen och väste till.
- Dra åt helvete!
Karter stapplade baklänges av förvåningen över kraften i hennes röst. Jag blev inte förvånad över hennes reaktion. Där kom neandertalaren Karter och skulle spela en av sina schyssta raggningsrepliker, men så blev det bara en förolämpning.
Han stannade upp och såg ut att tänka efter en stund. Sen tog han upp en näve sand och kastade den på henne. Flickan tittade upp på honom och tystnaden la sig, sen gömde hon ansiktet i händerna och sprang därifrån, med Karters uppgivna blickar och försök till att stamma fram ett ursäktande ord i ryggen. Jag tittade på honom en stund och bröt sedan tystnaden.
- Jaha, hur tyckte du att det där gick då?
Karter muttrade och sparkade i marken med sina smutsigt vita gymnastikskor. När han inte svarade tog jag till orda igen.
- Du är hopplös.
Han rätade på ryggen, nickade, och tillsammans gick vi tillbaka in i skolbyggnaden med den lågt stående höstsolen i ryggen.

Förra inlägget

Var på inga villkor deprimerat. Det var livsbejakande!

Orkar inte mer

Låter livet gå som det går istället! Kan ju vara en idé, va?
Är trött på att allt är samsamma hela tiden. Hela det här året har varit som en enda stor paltkoma, och livet lekte ett litet tag i somras.

Kanske ska ta en snabb biltur? En jordgubbsmilkshake på McDonalds skulle sitta nu...


Som handen i handsken. Och kanske skölja bort lite funderingar!