fredag 4 september 2009

Skolarbete

Ok, jag tänker göra detta för första gången sedan jag började högskolan. Jag ska lägga upp ett av mina arbeten. Dels för att jag tycker det blev jäkligt bra och kanske lite för att Robin ska få läsa den, då jag inte kommer arbeta i våran responsgrupp på tisdag!


I förhand så vill jag konstatera att texten inte på något sätt är självbiografisk.

OCH texten är skriven i Word med 1,5 punkters radavstånd och 12-punkters Times New Roman. Så det ser skumt ut här på bloggen, men det är som det är...



SKOLGÅRDEN


- Kolla! Kolla vad vacker hon är!
Karter kom fram till mig, dock med ögonen fixerade på den rödhåriga flickan på andra sidan skolgården.
- Hon är fan en ängel. Helt perfekt!
Och jag kunde inte annat än att hålla med. Hennes röda hårsvall sträckte sig strax nedanför korsryggen där en perfekt svankad rygg tog vid och slutade vid en utsökt formad bakdel. Och när hon vände sig om så svär jag på att jag på det avståndet kunde se hennes ögonfärg under luggen. Stålblå. Karter hade rätt, för en pojke i vår ålder så var hon en ängel.
- Jag ska gå fram och prata med henne
Knappt han jag svara innan Karter med bestämda kliv stegade dom dryga tvåhundra metrarna mot flickan. Jag visste att det inte var någon bra idé. Karter var en burdus man med en något skrämmande framtoning. Han hade levt dom första tio åren av sitt liv i Landskrona och skånskan lös fortfarande igenom när han talade. Hans utseende var ganska skrämmande det med. Under den mörka måssiluetten han hade till ögonbryn plitade två små grådassiga ögon fram. Kinderna liknade äpplen både till färg och form och munnen var liten men dolde skolans största uppsättning framtänder. Han var inte känd för att ta det lugnt när han såg en flicka han ville ha heller. Därav min oro.
Nu hade han hunnit över cykelställen och var nästan framme vid den stackars flickan, som hade bytt ställning och stod lutad mot bollplanket som separerade sandlådan från resten av skolgården. Flickan upptäckte Karter och ägnade honom några oroliga blickar medan han tog dom sista fem metrarna i fyra steg. Nu skyndade jag mig efter, det här kunde jag inte missa.
- Hej. Jag ser att du har fräknar. Men jag tycker du är söt ändå.
Flickan tittade upp under luggen och väste till.
- Dra åt helvete!
Karter stapplade baklänges av förvåningen över kraften i hennes röst. Jag blev inte förvånad över hennes reaktion. Där kom neandertalaren Karter och skulle spela en av sina schyssta raggningsrepliker, men så blev det bara en förolämpning.
Han stannade upp och såg ut att tänka efter en stund. Sen tog han upp en näve sand och kastade den på henne. Flickan tittade upp på honom och tystnaden la sig, sen gömde hon ansiktet i händerna och sprang därifrån, med Karters uppgivna blickar och försök till att stamma fram ett ursäktande ord i ryggen. Jag tittade på honom en stund och bröt sedan tystnaden.
- Jaha, hur tyckte du att det där gick då?
Karter muttrade och sparkade i marken med sina smutsigt vita gymnastikskor. När han inte svarade tog jag till orda igen.
- Du är hopplös.
Han rätade på ryggen, nickade, och tillsammans gick vi tillbaka in i skolbyggnaden med den lågt stående höstsolen i ryggen.

Inga kommentarer: