"36-24-36, does that answer your question?"

Halvfull, notalgisk och sprängkåt.

HAHA! Denna alkohol du! Man sitter hemma och laddar upp med alkohol för att dra på en 21-årsfest där man VET att det finns tajta estetbrudar som tänder på musikaliska prestationer och dylikt. Så missar man bussen, och grips sen av en halvfylleångest som skapar en oro i kroppen och en halv erektion som ligger och bultar innanför H&M-brallorna, vilket gör att man inte är kapabel att ta sig iväg på nästa buss.

Så vad gör man?! Man sätter sig och börjar kolla på FACEBOOK. Detta djävulens verk. Man sätter sig och kollar på bilder från studentkryssningen bland annat. Bilder som man sett förut. Och då får man ångest. En jävla ångest. Jag hade kunnat hånglat upp en estetbrud vid det här laget, ändå sitter jag här och har separationsångest över nåt som hände för en månad sen.

Det är fan ta mig svårt att vara en plågad konstnärssjäl. Men däremot får jag jävligt neoromantiska infall. Som att skriva Pink Floyd-texter på en servett och nagla fast det på bakrutan på en Citroën C5 klockan halv två en onsdagsnatt.


Och, ja, detta blogginlägg skrevs under påverkan av alkohol.




"Nobody Home" is a song on Pink Floyd's album The Wall. In this song, Pink describes his lonely life behind his mental wall. He has no one to talk to, and all he has are his possessions. It describes what Roger Waters went through during the 1977 tour, the band's first major stadium tour. Also, the song had some references to founding Floyd member, Syd Barrett. This was the last song written for The Wall album.
The song also has some references to Pink's broken relationship with his adulterous wife. It is played in a manner that is reminiscent of a piano player in a bar.