Reflektion över livet. Och döden.

Utomhus har mörkret svept sig kring landskapet som i en grav, förutom den knappa ljuskällan som snöns reflektion av fönstrens varma strålande utgör. I duschen står jag i Lützen-lik dimma och låter dom varma strålarna blästra av smuts från dom senaste dagarnas själavandringar.
Då känner jag det. Det börjar som en lätt pirrning i benen som får mina knän att vika sig lätt och lämnar min överkropp i ett svajande läge. Jag pustar ut i ren reflex för att försöka återfå balansen och känner en lätt känsla av panik komma när dimman i mitt huvud inte släpper. Till sist återhämtar sig mitt sinne nog för att jag ska kunna ta tag i den kromade stången som duschmunstycket är fäst vid, och jag lyckas hålla mig på fötter.
Ångan från den heta duschen börjar fylla det trånga utrymmet som var vårat badrum, och i reflekterandet över förlusten av kontroll över min egen kropp märker jag inte hur ångan fyller på den dimma som redan befann sig i mitt huvud, och inte minst det faktum att bristen på syre får lila prickar att uppenbara sig på mina näthinnor. När jag stänger mina ögon ser jag min kropp från en annan vinkel, ett närmare två meter långt skelett som kämpar för att hålla sin vaggande kropp på fötter i en dimension där vattenmolekyler och vita blodceller kämpar för att bryta ner människan inuti. Mörkret börjar lägga sig, och tanken slog mig; "Nu dör jag".
Sen kan den knappa minuten som gick lika gärna ha varit en livstid. Jag har aldrig varit nära att drunkna, jag har hållit mig på land så länge jag kan minnas, så det är en sensation som jag inte kunde relatera till förrän den stunden. Man tappar kontrollen, glider ut ur djupet och ut ur sitt sinne, och bara är. Jag hade lika gärna kunnat vittra sönder där jag stod, men självbevarelsedriften slog till och som ett djur som ramlat i en vak klöste jag isen för att rädda mitt skinn. I en sista kraftansträning vräker jag dom åttio kilon som min då undernärda kropp bestod av mot badrumsdörren och tog mig med knapp marginal till mina föräldrars breda dubbelsäng, där jag reflekterade över livet. Och döden.